Jag kan inte sticka under stolen med att jag är en ängel, eller var. När Stellan var "kapabel till att gå"-ålder satt vi i mitt rum och lekte. Jag fick för mig att släppa danska leksaker i skallen på han. Började med smålego. Sjukt kul. Båda skrattade. Sen vart han väl trött på det, jag också för den delen. Så jag började med Duplo istället. Lite större, lite bättre. Doink, doink. Han ville verkligen inte den lilla skiten. Boink, boink... sen kom det. Grinet. Fyfan. 3 år gammal som jag är tänker jag febrilt på min ursäkt. Redan då försökte jag förskingra sanningen! Så jag började höra morsans steg i hallen på Nackstavägen, tung hood btw, fort, jag tänker FORT nu! Biter mig själv på armen och sätter mig och grinar. Mamma kommer in, ser två kidz som bölar, hon frågar mig vad som hänt, Stellan kunde ju inte prata vid den åldern. Jag säger att han bet mig, så jag slog han. Men faan morsan hon har studerat förhörsteknik för KGB tror jag. Hon synar min bluff direkt genom att jämföra bitmärket på min arm med Stellans tandrad. Helt uppenbart är att Stellan inte har dyngsnea framtänder som jag hade, och därmed kommer slutsatsen. CHIIIIIAT, en liten örfil för att jag ljög. Fan, det kändes som den perfekta planen. Det var precis som att fastna med handen i kakburken. Min plan, mitt verk, hela min livsfilosofi om att jag kunde överlista vuxna redan vid tre års ålder var förstörd, borta, för all framtid. Damn!

Mamma 1 - Jag 0