Riing riiing.

Kollar på displayen, Operation, fuck!

Harris: Hallååeee.
OPS: Tjena.
Harris: ....
OPS: haha!
Harris: faaaaaaaaaaaaaaan.
OPS: Hur lång tid?
Harris: Jag tar 06:39 tåget.

klick.


Känslan sitter i ryggmärgen. Precis som när man är på väg ur sängen, ofrivilligt. Det känns som om man ska dö, varje gång. Men den enda gången man väl ramlat ur sängen har inget allvarligt hänt. Så jävla ont gör det inte. Men känslan är den samma. Man vänjer inte bort den, precis som man inte vänjer bort känslan av att försova sig.


Har ni tänk på att kostymen förmodligen är här för att stanna? Förr i världen såg man seriös ut om man hade klänning på sig. Ja men ni vet, Gustav Vasa grejer. Nu är man business enbart om man har kostym. Kan inte i min vildaste fantasi se en framtid utan folk i kostym. Håller ni med?




Raka... den... snälla?