När jag var på ut från flygområdet idag, in till terminalen, så passerade jag kulverten där de håller på utvidgar hela shiiiten. I denna tunnel är det på varsin ände en gardin av plastflärpar som hänger och flänger för att bevara temperaturen. Likt ett slakthus vill jag tycka. Kollade som vanligt på skräpet som föll ur min ficka för över 2 månader sen. Det låg kvar, på samma ställe. Tack vare att det är helt vindstilla i tunneln och bara en passage förbi en byggplats, så städas den aldrig. Mitt skräp har alltså legat där ostört väldigt länge. Omslagsplast till en Snap Crackle chewbar! Jag stannade tvärt och kollade på den. Sen började jag gå. Jag tänkte att jag tar den en annan gång. Men vilken annan gång? Här går jag nu, helt ensam, och har både tid och möjlighet att ta och slänga den. Så jag går tillbaka, böjer mig stolt ner, tar upp skräpet, och stoppar det i någon ficka. Jag känner mig som Arn, Tempelriddaren. Jag har gjort något jag igentligen inte behövde göra. Men jag gjorde det ändå. Jag är stolt. Vid första papperskorg stannar jag tillochmed, och ni som känner Harris, ni vet att det här är extremt, även för att vara mig. Och jag börjar rensa alla fickor, för att få ut skräpet. Slänger kvitton, gamla tuggummipaket. Men jag hittar inte det där jävla skräpet! Skämtar han med mig eller? Jag går grundligt igenom alla fickor på både jeansen och jackan, resultatlöst. Fan! Typiskt! Det lönar sig med andra ord inte att ta sitt jävla ansvar! Så ni vet!